Det främsta nyordet för år 2012: finansförtryck

Vad är finansförtryck? Termen kanske klingar marxistiskt, men snarare syftar namnet på planen från västvärldens stater som går ut på att tvinga på marknaden negativa realräntor. Edward Hadas kom igår med en mycket intressant debattartikel på Bloomberg om Financial Repression. Först en definition:

Financial repression is the name economists give to the various ways that governments encourage or force investors to buy sovereign debt at unattractive prices. Economists Carmen Reinhart and M. Belen Sbrancia have identified three varieties: First, caps on interest rates keep down government borrowing costs. Second, rules that encourage the purchase of government bonds artificially increase demand. These include limits on cross-border capital flows and requirements that banks and insurers hold large quantities of supposedly risk-free government paper. Finally, governments can take direct control of investment by financial intermediaries. Hungary’s recently-nationalised pension funds are increasing their investment in government debt.

Reinhart är en väletablerad ekonom med lång bakgrund inom IMF och har bland annat skrivit bestsellern This Time It’s Different tillsammans med Rogoff. I sommar publicerade Reinhart en bra artikel (under IMF:s tak) om den finansiella repressionen. Fenomenet handlar om att staten implementerar finansiella reformer och regleringar för att kanalisera kapital som under en oreglerad ekonomi hade strömmat till andra typer av ekonomisk aktivitet. Verktygen är många och fler uppfinns ständigt; styra offentliga pensionsfonder åt att köpa statsobligationer, pressa banker till att köpa statspapper istället för andra sorters fixed-income, regleringar av kapitalflöden över gränser, o.s.v.

Syftet med detta är att svälta bort statsskulden genom att ge staten negativa realräntor och artificiellt höja priset på statsobligationer. Jag själv vill även inflika att det är ett sätt att hålla en fet och ineffektiv välfärdsstat vid liv utan att missnöjet bland den produktiva medelklassen breder ut sig alltför mycket (i Skandinavien ser det till viss del annorlunda ut eftersom folket här är hjärntvättade till att njuta av att betala skatt…). Planen har kunnat användas effektivt i praktiken; författarna ovan har räknat ut att USA mellan 1945-1980 i genomsnitt kom undan med kortsiktiga realräntor på -3,5%. Det är naturligtvis pengar som skulle ha tillfallit småspararna om det verkligen rådde fri prissättning och realräntenivåerna inte forcerades ner.

Jag anser även att följande citat från Bloomberg-artikeln var mycket intressant och provocerande för både politiker och centralbanker:

The central bankers who set negative real overnight rates in Europe and the United States may believe they are promoting growth, but the effect is to lower government borrowing costs. Investors cannot escape. Real rates are low almost everywhere and regulators will not allow too many bets on higher-yielding alternatives.

Och visst är det så! Statsobligationer som investering är under rådande förhållande ett slags pyramidspel som egentligen bygger på att enskilde investeraren tror att någon annan ska köpa dem dyrare – ty realräntan på dem är negativ. Åtminstone om man beräknade inflationen på ett hederligt sätt, men de senaste 30 åren har det skett dramatiska förändringar gällande de statistiska metoderna. Finansrepressionen är en relativt ny modeterm, men egentligen är analysen inte ny, utan varningarna har faktiskt hörts från bl.a. den kontroversiella och frispråkige ekonomen Marc Faber under säkert tio års tid.

Det är dock uppfriskande att se att så pass stora namn uppmärksammar idén om att ovanstående utveckling är en medveten strategi från staternas sida, samt att transfereringseffekten nämns. Vad som däremot inte nämns är att det faktiskt finns ett sätt att satsa på “higher-yielding alternatives”. Det jag syftar på är förstås att privatpersoner kan välja att spara i guld istället för kontanter och obligationer. Frihetsaspekten i det alternativet är en av min bloggs stora teman…

Intressekonflikten är också en anledning till att jag är misstänksam mot en del turer kring guldmarknaden; för när allt kommer omkring har inte staten något intresse av att det framstår som ett tydligt alternativ till att vara exponerade mot deras statspapper. En allt mer styrd och dirigerad kapitalmarknad kan förstås även inbegripa att staten i framtiden vidtar åtgärder för att försvåra för guldägare, oavsett om det blir i form av straffskatter eller avsiktliga prisdistorsioner.